Eva Klingberg och Morris

Terapihunden Morris ger stöd och hopp

Patienter inom BUP:s heldygnsvård har möjlighet att träffa hundar som en del av sin behandling. Här berättar Eva Klingberg om hur kontakten med hundar kan få svårt sjuka barn och unga att må bättre och skingra tankarna från det som är jobbigt.

På Sachsgatan i Stockholm har BUP Stockholm två av sina tre avdelningar för heldygnsvård. Här vårdas barn och ungdomar med allvarlig psykiatrisk problematik som djupa depressioner, självmordsförsök, svåra ätstörningar och psykoser. Inom heldygnsvården får barnen och deras familjer behandling, skydd och stöd när det under en period kan behövas intensiva behandlingsinsatser.

Varannan vecka finns terapihunden och labradoren Morris på plats tillsammans med sin hundförare Eva Klingberg. Övriga veckor är det istället Morris hundkollega Senta och hennas hundförare som träffar barnen.

– Jag och Morris är här varannan måndag och träffar då två patienter i ungefär en timme var. Vi ses i ett så kallat ”hundrum” och inte ute bland övriga barn på avdelningen. Att få träffa Morris är naturligtvis helt frivilligt och passar inte alla barn, berättar Eva.

Särskild barnbehörighet

Morris och även hundföraren Eva är specialutbildade vid Svenska Terapihundskolan. Eva berättar också att det är hundens personlighet som avgör om den är lämplig som terapihund.

– Rasen har inte någon betydelse. Det som är viktigt är att hunden är social, glad, lyhörd och har ett stabilt psyke. För att jobba här på BUP krävs också en särskild ”barnbehörighet” både för Morris och mig. Barnbehörigheten är en vidareutbildning som ger fördjupade kunskaper för att kunna arbeta som ett tryggt hundteam med barn. Även barnbehörigheten utfärdas av Svenska Terapihundskolan.

Eva berättar att barnet alltid kommer tillsammans med en vårdpersonal och ofta även med någon av sina föräldrar.

– När jag träffar ett barn första gången, inleder jag med att fråga om Morris får komma fram och hälsa. Morris närmar sig aldrig någon innan han har fått en signal från mig.

En paus i behandlingen

Eva berättar att hon börjar med att fråga om familjen kanske har en egen hund eller om barnet är intresserat av djur.

– Många barn som jag träffar är intresserade av djur och det gör det lättare att kommunicera kring Morris. Vissa barn har svår autism och därför svårare att kommunicera men då hittar vi andra sätt till exempel via en läs- och skrivplatta.

Det handlar främst om att kunna känna av barnets energinivå och utgå därifrån.

– Många har en låg energinivå och är allmänt påverkade av sin sjukdom. Vi börjar ofta litet mjukt med att sätta oss på golvet och börja prata om Morris. Tanken är att dessa stunder ska vara en paus där barnen får tänka på något annat än på hur de mår. Här kan hundar ha en väldigt avväpnande och avledande effekt.

Eva håller i samtalet som handlar om hunden, och inte om orsaken till att barnet är inlagt inom heldygnsvården.

– Jag uppmuntrar en kontakt mellan hunden och barnet utifrån vad som känns naturligt i stunden. Barnet får närma sig hunden utifrån sina egna villkor och sin energinivå. När det passar, ger jag positiv feedback genom att till exempel säga: ”Jag ser hur trygg Morris blir med dig”. Det handlar om att känna av och inte forcera.

Leken stärker samspelet

Ibland kan stunderna med Morris bli mer lekfulla.

– Om jag märker att ett barn har litet mer energi, kan vi även använda vissa leksaker och spel. Då kan vi stärka samspelet på ett lättsamt sätt. Många tycker att det är roligt och känner sig uppmuntrade när jag noterar att de har en fin kontakt och att Morris lyssnar på barnet.

”Helt plötsligt såg jag honom le”

Eva berättar att hon ofta får återkoppling från vårdpersonal och föräldrar – som en bekräftelse på att hundterapin hjälper barnen att må bättre och ibland känna mer hopp.

– Det händer att jag får höra ”så roligt att få se honom le igen” eller ”det är första gången jag hör henne skratta på flera månader”. Det är kommentarer som värmer och som bekräftar att terapin hjälper.

Hemmasittare i Danderyd fick hjälp

BUP Mellanvård Nordost är ett exempel på hur hundterapi kan hjälpa så kallade hemmasittare – ungdomar som under långa perioder inte gått i skolan och blivit allt mer isolerade. Eva berättar att mottagningen förra året kallade cirka åtta ungdomar till en gemensam gruppbehandling där Morris medverkade.

– Syftet var att samla ungdomar med en gemensam problematik och försöka motivera dem inför skolstarten och bryta isoleringen. En behandlare höll i de övningar som gruppen skulle göra och här blev jag och Morris ett lekfullt inslag i behandlingen. Genom att ha med en hund kan man lättare ”bryta isen” när människor känner sig blyga inför varandra i nya sammanhang. Jag lät ungdomarna leka med hunden men gav dem också en del enklare uppgifter – till exempel att följa med mig för att ta emot en gruppdeltagare vid ingången.

Flera gruppdeltagare hade inte lämnat hemmet på länge innan de kom till gruppbehandlingen. Men det visade sig att många blev mer motiverade av att delta när de fick veta att en hund skulle vara med.

Det som Eva tycker är roligast med sitt jobb, är att se när hon och Morris når fram och får vara delaktiga i att bryta igenom en långvarig tystnad

– Det är så fint att se en positiv förändring. Hur ett barn som inte har uttryckt känslor på länge, helt plötsligt öppnar upp och ler. Eller hur mötet med Morris kan få någon som är mycket uppe i varv, att gå ned i tempo och njuta av lugnet tillsammans med Morris.

På bilden: Hundföraren Eva Klingberg och Morris leker.
Foto: BUP Stockholm

 

 

Publicerad 2026-11-16